bloggisten

Pappaledig platschef på Ingeus AB, Stockholm

Ivan Stipic Traineeprogram 3

Ledarskap är ett ord i tiden. Ett begrepp som frambringas som något högst eftersträvansvärt, positivt och, inte minst, nödvändigt för alla som skall följa. Saker måste fungera, organisationer måste blomstra och nå sina mål, individer måste utvecklas. Den naturlige ledaren i tiden fixar allt detta samtidigt som denne på fritiden helst även skall bedriva idrott på näst intill elitnivå och även ha ett starkt socialt patos som leder till några kvällars gratisarbete i månaden på en stadsmission någonstans. Hon/han är frisk, pigg och har ett fantastiskt vitt leende. Därtill exceptionellt duktig på att vara personlig men inte privat, sätta gränser, delegera. (Det sistnämnda är ytterligare ett koncept värt att dissekera, men vi får ta det en annan gång). Detta är den (post?)moderna naturliga ledaren – ett attraktiv eftersträvansvärt koncept, ett mål för många, en verklighet för få. Tur att det finns utbildningar och föreläsningar som kan upplysa den som skulle vilja ta steget någon gång. Och vad fantastiskt att idrottsvärlden lyckats sätta så stark prägel på den nya tidens ledardoktrin. Resultat är både början och slutet på historian, och vad handlar då intrigen om? – Jo, resultat.

För inte fan vill man vara chef idag. Det är så gammaldags så att det stänker om det. Det drar numera tankarna till ett rökigt byråkratrum där de bruna nyanserna avlöser varandra och det lilla ljus som finns kämpar sig igenom röken och reflekteras från en strid ström glansiga flinthuvuden. Nej, är man chef idag och inte pratar om ledarskap med andra chefer så är man ganska illa ute. Chefskap är så fel. Chef är blott en formell rollbenämning, chef kan ju vem som helst vara, men en ledare är något man är. En egenskap, talang, kanske något man rent av föds till, precis som i idrottens värld? ”Nej du”, skulle den moderna ledaren säga, ”hård träning ger alltid resultat, de flesta kan bli ledare, bara de satsar och gör rätt saker”. Just det, så klart – det är bara att satsa och göra rätt saker.

Varför inleder jag med ovanstående propaganda? Det kan man verkligen fråga sig, men efter snart tre år som platschef har jag kontinuerligt brottats med dessa funderingar. Mest eftersom jag – hör och häpna– inte ser mig själv som en ledare enligt de rådande normerna. Jag är chef. Någon gav mig en gång en bit papper som innebar ett större mandat. Baserat på detta ark har jag haft utökade befogenheter att påverka min verksamhet och mina medarbetare. Alla är införstådda med detta hur platt organisation man än skapar. Tillfället gör tjuven säger de, jag tror även att det ofta skapar chefen. Allt beroende på timing och det behov verksamheten har för tillfället. Jag tror att det är extremt viktigt att, som chef, förstå vilka fundamentala förutsättningar det är som gör att man har befogenheter om man skall kunna göra ett bra jobb från grunden. Jag har sett allt för många ledare dunka varandra på ryggen i sina ändlösa resonemang om sitt (och varandras) ledarskap där man på ett alldeles självklart sätt betraktar varandra som de naturliga ledarna samtidigt som man talar om de andra – dvs. medarbetarna, som de som enbart blir ledda. Som om det vore helt definitivt och de för alltid kommer att leda.

Mitt sätt att bedriva verksamheten utgår från det omvända – jag är ansvarig för tillfället på grund av att det matchar verksamhetens nuvarande behov och är omgiven av extremt duktiga kollegor som alla kan ta ett kliv den stunden verksamhetens behov matchas av deras kunskap. Jag är långt ifrån oersättlig och skall aktivt organisatoriskt verka för att verksamheten ej skall vara beroende av mig som person. Självklart är det så att få verksamheter skulle må bra av ständiga förändringar på chefsnivå, men jag tror att synsättet och principen är det viktiga här – att se sin funktion, kompetens och roll som något som inte är permanent, naturligt och ”av gud givet”. Kommer man över denna tröskel vågar jag påstå att en värld av möjligheter öppnar sig då man, i mitt tycke, släpper sig själv mer och kan lägga starkt fokus på att prestigelöst förstå verksamhetens tillgångar, utmaningar, möjligheter samt – sist men inte minst – gruppens funktionssätt och dess kultur. Det sistnämnda har jag lärt mig är det absolut viktigaste att aktivt arbeta med om man överhuvudtaget skall kunna åstadkomma något.

Jag vågar påstå att få verksamheter mår bra av att odla idén om den naturlige ledaren. För medarbetarna innebär detta att de i större utsträckning får uppfattningen att en chefsroll inte är något de skulle passa för eller kunna hantera. De som behåller intresset för att leda riskerar tyvärr att bli just de som ser sig som de naturliga ledarna. Tyvärr är det just dessa personer som är intressanta för de likasinnade cheferna.  Där sluts cirkeln och vips så gör strukturerna att vi har ännu en heterosexuell man från väst vid rodret. Tryggt. Vem tror ni han kommer uppmuntra och befordra/rekrytera nästa gång?   

Det finns ytterligare en viktig aspekt där idén om den naturlige ledaren kan verka hämmande och det är, såklart, för ledaren själv. Denne riskerar då att se sig själv som den ende som kan hantera somliga situationer och utmaningar på arbetsplatsen och får därtill mycket svårt att be om hjälp i viktiga lägen då det i sådana fall kan vara ett tecken på ett misslyckande. Viktigt att påpeka här är att det kan mycket väl vara så att ingen sätter dessa krav på en förutom personen själv. Om man inte har en chef som är likadan förstås…

Textens vinklade karaktär till trots menar jag inte på något sätt att alla är, eller skall vara lämpliga som chefer/ledare. Jag vill bara uppmärksamma att den rådande diskursen inom ämnet ledarskap behöver granskas kritiskt då den, förmodligen sitt syfte till trots, ofta kan odla en bild som kan verka tämligen exkluderande för relativt breda massor av intressenter. En del av förklaringen återfinns formodligen i att de flesta chefer/ledare är män som tillhör medelklassen och därigenom är det dessa normer och världsuppfattning som blir vägledande.  

Slutligen vill jag, för att undvika missförstånd, bara understryka att jag tycker att idrott är fantastiskt bra, inte minst på grund av det mervärde det skapar för såväl individens välbefinnande i synnerhet som för folkhälsan i allmänhet. Det finns få saker som är så viktiga för hälsan som idrott.

Ivan Stipic, Ingeus AB, Platschef Stockholm

Trainee 2008 - 2009